SaLinofIndia

Vi är drabbade! Den senaste veckan har en förkylning hälsat på allt och alla. Kylie, Katsuko, Jill, Ezter osv. I går, torsdag, drabbade den oss. Båda två vaknade upp på torsdagsmorgonen och tänkte på ett ungefär "Åh.. .Nej... Är det här nödvändigt?" Självklart var det inte nödvändigt men sedan när går sjukdom på nödvändighet? Det var bara att acceptera, vi skulle bli mer sjuka än det lätta halsontet, bomullshuvudet och segheten i kroppen...

Okej... ett marathoninlägg igen. Då.. Ett marathoninlägg betyder att man skriver om massor av dagar i en enda lång rad. Om man skriver om en dag jättelångt så är det bara ett långt inlägg. Inget marathon.

Tisdag. Ja... Just det... Den dagen? Vi målade säkert. Vi har med oss teckningar och typ stenciler åt dem varje dag. Vi försöker dra ner på det. Spara skogen osv. De flesta av eleverna/barnen gick då vid halv tolv som vanligt. Kvar hade vi Vikas och Nitin, 14 och 16 år gamla killar som är en oerhörd lättnad att ha med på lektionerna/lektimmarna. De talar riktigt bra engelska, kan göra sig förstådd med oss och förstår hur vi menar. Vi förklarar så enkelt och tydligt vi kan på engelska, en del barn förstår, Vikas tar till orda på marathi och alla barnen förstår vad de ska göra. Nå... Vikas ber snällt/uppmanar oss att dansa. Kommer inte riktigt ihåg riktigt ordväxlingen men vi finner oss inom några minuter stående och dansnade den mest intressanta dans. Det är en blandning av Dansa med  LeRoy, Bollywooddans, break dance, hiphop och allmän dans. Vi har extremt roligt. Ännu roligare än vi som dansade hade lärarna som samlades i dörröppningen. Ena stunden står vi ensamma och shakear loss, andra stunden står 6 lärare i dörröppningen, dubbelvikta av skratt och filmar oss med mobilkameror. Vi var glada att vi roade dem... Förmodligen hamnar vi på youtube eller nåt... prova att söka på det.

när vi lugnat oss lite kommer en lärare och vinkar med oss. Vi står som frågetecken. VI går in i ett rum brevid med en 15 barn i 6-7 åldern. Musik sätts på och vi inser att lärarna vill ha ett da capo med de här barnen. Så vi sätter igång igen. Plocka äpplen, måla himlen, snurra runt. allmänt viftande med armarna. Det tar en stund innan barnen kommer över sin blyghet men sen sätter de igång och dansar de med. SÅ GULLIGT! 10 små barn som försöker härma dina rörelser och inte riktigt lyckas... Helt enkelt adoreable!

Eftermiddagen förflöt under mindre kaos. Det är svårt att säja till barn som talar ett språk man inte förstår men ett morrande och ett "STOP THAT!" brukar gå fram...

Linnea gick ut med de flesta andra den kvällen och åt glass. Det var kul men glassen var överskattad.

Onsdag hade vi hindilektion. Vi började på färger. Lal, Nila, Pila, Safed, Narangi... Det gick bra och till och med Katsuko hängde med. Dock drog lektionen över på tiden så vi skyndade oss in på rummen för att sätta på oss rätt byxor och hämta väska och vatten och skor... Det tog ungefär 3 minuter. Jill har då kommit upp och skyndat på oss. När vi kommer ner så yttrar sig Katey. Katey är programme manager eller något sånt. Hon har jobb här i två år, har varit här i 6 månader, tål inte myggen här och tål inte stark mat... Dessutom är hon rödhårig och har väldigt vit hy. Bra ställe för henne. I alla fall. Katey yttrar ungefär de här orden: "Jag tycker att det är oerhört fult/taskigt att komma.. (tittar på klockan) 17 minuter försent när vi sa halv. respektlöst att låta oss vänta." Detta gjorde oss en LITEN aning irriterade. Det var inte alls så att vår lektion drog över på tiden, nej, det var såklart så att vi ville vara sena...

Nå, vi delade in oss i tre grupper, CVPs, nya och gamla volontärer blandat. Sara hamnade med Arielle och Katsuko. Arielle är en av de nya. Linnea med Mollie och Jane. Vi fick en plastficka med fyra kuvert. 3 platser att besöka och titta på och svara på frågor. Det var saker som tempel, konstgalleri, en pappersfabrik med handgjort papper, en fin gammal fästning. I det sista kuvertet fanns adressen till en park och där möttes alla upp och hade picnic. Sara mådde ganska dåligt pga. avgaser, trötthet och att lunchen var ganska sen. Det gick över lite sen och efter picnicen åkte vi tillbaka för att vila.

Senare på kvällen hade vi "Living upstairs information!" Katey talade om vad som fanns vart och vad som verkligen irriterade henne om man gjorde. Återigen den där kritiska rösten. Vi har kommit fram till att vi inte tycker om henne speciellt mycket.

Efter det gick några ut och drack sprit. Vi har efter nästan två år som myndig blivit omyndiga igen. Egentligen gör det ingen skillnad. Ingen frågar efter leg här. Du har ju pengar. Vi stannade i alla fall hemma och såg på film. Nu kanske ni har börjat notera att vi ser på en oroväckande mängd chic flick och läser för mycket chic lit. Anledningen till detta är att vi bor ihop med 8 andra tjejer i åldern 18-25 och så har det sett ut på sangam de senaste åren, gud vet hur många. Och de flesta verkar ha haft en förkärlek för denna genre. What to do? Vi såg i alla fall på the wedding singer. Nu kanske du tycker att vi är väldigt tråkiga men det var faktiskt en mycket ansträngande dag. Värmen drar energin ur dig. Dessutom var de inte så många som gick. fyra stycken faktiskt...

Torsdag. Tja.. Ni vet redan hur torsdagen började. Vi vaknade upp och var sjuka. Vi träffades och med en resignerad suck så insåg vi att vi gjort det igen. Valt/gjort/drabbats av samma sak. Vi valde att ignorera halsontet och gjorde iordning våra tiffins för att åka till jobbet. Det du inte ser/bryr dig om finns inte. Den strategin höll nästan hela förmiddagen. Vi fick kasta in handduken till lunch. Då bara söta Poonam var kvar sjönk vi båda ihop som varsin ballong. Det var bara att åka tillbaka och sova. När vi hade sovit hela eftermiddagen var det dags för välkomstcermoni för de nya volontärerna. Vi var en nätt liten skara. Väldigt många kommenterade våra scoutuniformer och tyckte de var söta. Linnea håller verkligen inte med och Sara anser att hon kan skatta sig lycklig i sin blå skjorta sedan hon hade sett Emmas skjorta. Emma är en scoutledare i Australien. Hennes vita skjorta är mönstrad med pyttesmå, blå scoutflickor i långa rader. Den ser hemsk ut. Inte ens en tant i 80-årsåldern skulle ta på sig en blus i det mönstret... Det fanns även en matchande kjol med samma mönster men den vägrade Emma bära. Vi tyckte nog det var ett bra beslut.

Fredag. Vi började tappert. Vi hade gjort en planering och klädde på oss våra lila punjabis. Vi åt frukost och... Sen gick vi upp och tog av oss våra punjabis och sov igen. Och ja... The end typ... Vi gjorde inte mycket mer. Linnea har sett på the breakup och Sara har läst. Under eftermiddagen kom två av Sangams blåa killar och fixade Saras AC. Okej, det är Mollies också men det är Sara som har pushat för att de skulle fixa dem. Sara är nu lycklig över att inte behöva sova med fläktarna igång på 110km/h och istället ha en AC som håller luften på behagliga 22 grader.

Imorgon ska vi (troligen inte) åka två timmar utanför Pune och klättra i två timmar upp på ett berg där det ligger ett fort innan vi klättrar ner igen och åker tillbaka...

Gooooood morning!